Ny psykolog idag. In och ut hos psykologer sedan 2003 har gett mig så mycket kött på benen att jag har något att jobba med.
Hon öppnade mig totalt. Eller som hon säger. Du gör allt jobbet själv, jag finns bara här. Massa tårar kom det iaf. Mest för att jag insåg hur sjuk jag egentligen är...

Precis kommit hem från läkaren. En remis till psykiatri, uppföljning med IBS:en och nya tabletter. Långt kvar men ändå en början.

Erkännande

Så då var det berättat för chefen idag angående mina problem. Det klassas ju som en sjukdom och även om man inte kan hjälpa att man har det så skäms jag så oerhört. Konstigt? Hade jag varit blåslagen sp folk kunde se smärtan så blir det mer acceptabelt. Men det som inte syns finns inte verkar det som. Ja, vi får se hur det går. En del av mig gav upp idag iaf. Får se efter tisdag och när tabletterna börjar hjälpa hur jag ska ta tag i mitt liv framöver.

Usch denna väntan. Ca en vecka kvar till läkaren. Jag står knappt ut längre. Varit dålig hela natten (som vanligt) och nu ska man göra vid sig inför jobb när man mår skit. Jag orkar inte stå emot hjärnan längre. Kroppen är helt slut. Måste ha hjälp!

Underbart höstväder idag :) vaknade med ångesten men efter en kopp te och lite sol så känner jag mig mycket bättre. Vissa dagar är lättare än andra. Två dagar till sen är det helg. Det hjälpte nog till lite det också.
Jag och Ida letar ju efter vårt drömhus. Men vi vill ha det perfekta. Helst ett nybyggt och modernt. Men det är riktigt svårt. Så mycket som ska passa in. Lagom avstånd till staden, vännerna och familjen. Gärna en lagom storträdgård och gärna en öppenspis. Ja, det är mycket som ska passa in. Men nu har vi sprungit på att kanske bygga ett eget hus. De har lite olika projektet. Där man får en tomt och sen väljer man ett hus man vill ha och sen bygger dem det och så betalar man en klumpsumma för allt. Vi sparar och har oss och vi har kunnat höja vår summa och med lite mer sparande så hade vi nog kunnat bygga ett eget. Men för samma summa kan man få ett riktigt fint hus som redan är "klart" så det är svårt. Som sagt, svåra beslut. Inget man gör impulsivt precis.

Vuxenlivet tar hårt på en. Inte bara att man ska stå på egna ben och ta hand om sig själv utan man ska ta rätt beslut här i livet. Det är du själv som har ansvar för din framtid och ditt välmående. Den senaste tiden har jag gjort ett antal drastiska förändringar i mitt liv och just nu känns det jobbigt men det blir bättre med tiden. Jag vet själv vad som blir bäst, man måste bara ge det tid.

Ibland känns livet orättvist. Men det kan alltid vara sämre tänker jag. Man ska vara lycklig för det man har. Men i vissa stunder är det svårt. Speciellt när man känner sig svag. Men man får gråta och vara svag. Det visar bara att man är stark men att man för stunden släpper allt och slappnar av.

Idag kände jag inte alls för att gå till jobb. Efter två konstiga nätter med mycket tankar (och tårar) så var jag ganska less på det mesta. Men när jag väl kom till jobb så hade Robert fixat min stereo i min bil och det första Paula säger när hon ser mig är "åh jag är så glad att du är här" sen blev min dag på topp igen.
Tänk att människor man bara känt någon månad kan få en att må så bra. De bryr sig. Vi pratar och skrattar. Det är så genuint. Älskar glada, öppna och ärliga människor.

Läkaren den 25:e. En start...

Idag fick både jag och kroppen nog. Efter ytterligare ett dagligt anfall(som vanligt) så fick mamma nog och ringde vårdcentralen. Nu måste jag få hjälp(igen) jag har försökt att klara mig genom dagar utan piller för jag inbillar mig att man är svag om man tar piller. Jag klarar mig utan för jag är stark! Men efter  x antal tårar så har jag nu gett upp. Smärtan är ju densamma, även för en hypokondriker.
så nu hoppas jag på den rätta hjälpen så jag kan klara av vardagen. Jag må vara svag som måste gå på piller men jag vill ju bara leva normalt.

Ibland behöver man städa i livet. Ibland behöver man inse att man har förändrats, att andra har förändrats. Även om det lättaste vore att bara svälja och ta emot så kommer man till E
En gräns. Jag vet själv nu att jag är stark på egna ben. Jag är stark nog att stå över andra personer som manipulerar och ljuger. Med tiden blir man starkare. Varför ha negativ energi runt sig när det finns så mycket positiv energi. Jag har underbara människor i mitt liv. Jag vet vart jag vill komma med mitt liv. Varför då bli påverkad av andra som prioriterar annerlunda? Vore jag yngre hade jag tagit det mycket hårdare men nu är jag så pass gammal att jag vet vad som är rätt och fel. Så som man själv vill bli behandlad ska man själv behandla andra! Visa ord som jag önskar fler förstod innebörden av.
Jag klarar mig. Jag har för mycket bra i mitt liv <3

Lördag förmiddag. Kaffe i ena handen och fralla i den andra. Nej nu ljuger jag. Hur skulle jag då kunna skriva det här inlägget.
Mitt liv just nu: eftersom de 3 jobben jag ville ha sa att jag skulle vänta till hösten så gick jag ut och skaffa mig något "sålänge" jobb. Vilket är två stycken. Jag har jouren dygnet runt inne på sjukhuset på frysarna. Sen kör jag glassbilen mån-fred sex timmar om dagen. Skönt att få komma igång, komma ut bland människor och känna sig levande igen! Skönt att få känna fredagskänslan igen. Sen är det ju aldrig fel med pengar igen!! Alla som har studerat vet verkligen hur det känns.
Nästa helg ska vi på jobbet spela brännbill, grilla mm. Haha låter som jag suttit inburad och träffar människor igen för första gången. Men känns lite så ;)
Sen nästa helg igen, den 21:a så hämtar vi hem vår lilla prins! <3
Sjukt tråkig är jag när jag skriver.. Nu behöver jag mina händer igen för att dricka mitt kaffe
Puss&kram!!

Alina devecerski - flytta på dig

Jag bygger, bygger upp
O du river, river ner
Du gör mig så lack
Du vägrar ge upp

Börjar klättra, klättrar upp
O du drar mig, drar mig ner
Vi måste ta ett snack
Hör upp,

Du måste flytta på dig!

Jag är så rädd att stå ensam kvar här på jorden. På 7 år har det gått bort 6 personer i min familj/släkt. Förutom min mamma, pappa och bror så har jag min starka mormor och mina två kusiner. Många nätter ligger jag vaken och tänker på om något skulle hända de jag har kvar. Jag orkar verkligen inte mer sorg. Vi har haft allt för mycket av det i vår familj. Det som håller mig stark är att jag tänker framåt på när jag själv får barn, och när brorsan får sina barn. Då kan vi kanske få en "släkt" igen.
Sen är jag ju tillsammans med en som måste ha den största släkten i norra Skåne ;) Det kan ju vara en fördel.

Sitter i soffan lite halvt mör efter Saras träningspass. Sara tränade oss i måndags vilket resulterade i att jag har haft träningsvärk konstant sen dess (vilket iof är skönt) idag körde jag passet igen och avslutade med en nervarvnigdrunda på 2,3 km. Gaaah vad man mår bra efter!!
Träningen har absolut inget med vikt att göra, utan den ska bara göra mig pigg och glad.

Då var det en ny vecka. Ny vecka, nya möjligheter. I helgen fick jag faktiskt lite ljus i tunneln. Det som påverkar mig mest just nu är ju min jobbsituation. Det enda jag tänker på och vill är att ha ett jobb. Och i helgen fick jag en uppenbarelse!? någon gång kommer jag ju få ett jobb, jag kommer inte sitta utan jobb resten av livet. Det tar bara sin lilla tid just nu. Men det kommer. Det gjorde mig glad och hoppfull, gav mig lite extra kraft :)

Det sköna med att ha den här tiden av året just nu gör att man ofta är iväg och hittar på saker vilket får tiden att gå. Låter hemskt att skriva "får tiden att gå" men tiden att gå till ett jobb ;) för tiden just nu annars behöver inte gå så fort. Den här årstiden får gärna stanna länge.

Idag är jag överkörd. De senaste dagarna har jag gått med (vad jag tror) är pollen. Jag är trött och slö och har en konstant täppa i huvudet. Men inatt körde nog en lastbil över mig för idag har jag inte alla hästar hemma. Riktigt, riktigt tråkigt få det är underbart vårväder ute.

Jag har verkligen gått ner mig. Brist på saker att göra får en att må dåligt. Men jag försöker sysselsätta mig så gott det går. När man då mår dåligt också och inte orkar sysselsätta sig så blir det ännu tråkigare och deprimerande. Som sagt så väntar jag på svar från två jobb. Må väntan vara över snart och ge mig ett jobb!

/Bittra Sofie

Jaha då satt man här igen. Nej jag är inte deppig :) bara sjukt uttråkad. Men det börjar hända lite saker nu. Bland annat sitter jag just nu och nästan väljer mellan 2 jobb. Det går verkligen i vågor det här med jobb. De på Marbodal har varit väldigt positiva och jag har ständig kontakt med en där ifrån. De ska bygga klart kontoren i den nya butiken innan de vet när de ska anställa. Antigen nu i sommar eller efter sommaren. Men på honom låter det som att jag har stor chans till tjänsten. De ska bara bestämma när? :S i alla fall är väntan och ovetandet sjukt jobbigt. Och sen igår då så ringde de från barnenshus och vill ha dit mig. Ska dit på fredag och prata med dem. Får se om man kanske kunde varit där så länge. Äsch jag är sjukt förvirrad. Men bara jag får ett jobb och kommer igång med en vardag så klarar jag mig. Man ska vara glad för det lilla man får.

Vi har nog bestämt oss för att stanna i lägenheten ett tag till. Vi har precis gjort vid toan och vi ska få nytt kakel i köket. Sen om vi vill så slipar de vårt trägolv. Det är ganska bra med hyres ibland. Har båda jobb sen så lever vi ganska billigt här. Sen ligger det ju också mitt i smeten. Vi har verkligen ingen brådska. Vår största anledning till en flytt var för att vi vill ha en trädgård. Men det kommer :)

Satsar på en ny bil nu istället till mig. Så fort jag fått jobb ska jag "unna" mig en fin liten sak.

Jag är bra på att spara pengar, men de gör ingen nytta på kontot ;)

Igår fick magen damp igen som vanligt. Skriver nästan bara när jag mÅr dåligt. Tror det är lite som en rehabilitering för mig. När jag är glad och mår bra har jag liksom annat för mig och har inte tid att slösa den stunden framför bloggen.
I alla fall så igår hemma hos mina föräldrar fick jag ett anfall. Först magen som sen framkallade panikångesten. Tänker inte gå in riktigt på detalj. Men det som kom ur mig var inte riktigt normalt. Efter två timmar (som det oftast brukar ta) satte jag mig halvdöd i bilen och åkte hem gråtandes (som vanligt) till en Ida som stod med öppna armar(som vanligt)
Jag får lite skylla mig själv. För enligt min mage ska jag gå på en sträng diet. Men den är så äcklig så då äter jag inte alls ist. Varför äta om man inte kan njuta av maten.
Men ja, nu på måndag ska jag ge mig på dieten igen. Måste få bukt på det här. Hur ska jag kunna jobba om jag fallet ihop gråtandes i kramper titt som tätt?

En bra och rolig sak är att jag var på arbetsintervju på Marbodal igår. Vi får se hur det går men det kändes bra. Efter andra nitlotter som varigt så tar jag inte ut något i förskott. Det får gå som det går.

Nu har jag fått beklaga av mig till bloggen så nu ska jag försöka fortsätta med äckelgröten och sen gå ut på en promenad. Det enda positiva med IBS:en. Promenader är bra.

Solen hjälper verkligen mig idag. Igår kväll hade jag en sjuk smärta i buken. Inte IBS smärtan med kramper, Utan mer knivhugg i livmodern. Vad slutsattsen av vad det troligen Kunde ha varit var att det släpptes två ägg från äggstocken vilket kan resultera i smärta. Äsch det är bättre nu iaf. Ska boka gyn tid iaf och kolla om man kanske får börja med p-piller för att minska smärtan när jag har ÄL. Lite humoristiskt att gå på p-piller då man är gay ;)

Fan vad man har tid att klaga när man är uttråkad. Som sagt, gör jag inget så tänker jag sönder saker. Min fot är mycket bättre iaf. Glömt gnälla över den ;). Haft inflammation i ett sår som vägrade läka, fick antiinflamatorisk kräm som gjorde susen och nu kan jag gå utan problem :)

Blir nog klättring på söndag och det ska bli kul att få komma ut lite. Och om Idas jobb släpper henne för en dag så blir det kanske en liten utflykt imorgon också. Jag...måste...sysselsätta....mig!!!!

Skulle börja skriva igen men det går sådär med det. Man tror man har tid men tid är något man har allt för lite av.

Sist jag skrev så skrev jag att jag mådde dåligt, och efter det rök jag på en dunder förkylning som slog ut mig helt. Mitt i mitt kvidande på soffan fick jag min mens vilket resulterade i en mensvärk från helvetet. Då hade man sett ljusare dagar.

Men sån tur var det bara något så litet och oskyldigt så jag kom ju på benen som vanligt igen när mitt imunförsvar hade bestämt sig att jag hade lidit nog.

Nu sitter jag hemma och väntar bla på att få svar från ett jobb och ett samtal att komma på intrevju till ett annat. Väntan är värst, den liksom gräver sig djupt in i ens psyke.

Ena dagen är man hur självsäker som helst. Man vet vad man kan och man vet att man är duktig på det. Dagen efter kan man känna sig helt misslykad och hopplös.

Jag har gått hemma en månad nu, sökt ca: 70 jobb. vilket har resulterat i 2 möjliga. Räkna ut oddsen själv ;)

Lågkonjuktur delux!

Så dåligt som jag mår nu över att gå hemma har jag nog aldrig mått innan. Man har tid att tänka sönder saker. Tid att gräva ner sig för småsaker.

Nej jag måste sysselsättas!

Klart man kan få andra skitjobb, men har jag nu hittat min väg och suttit i skolbänken för det här så ska jag ta mig fan ha det jobbet som jag så länge suktat efter.

Jag har liskom en dröm, en bild hur jag vill leva och hur det ser ut. Jobbet och karriären är det viktigaste för mig just nu. Jag vill lyckas och känna mig nöjd med mig själv.

Klättrar på väggarna med andra ord

En av alla dagar

Idag är ingen bra dag. Jag har sovit bort det mesta av den, har bara velat gå under jorden för ett tag. Vill inte klaga för då känner jag mig som en person som jag inte är. Men ibland behöver man ha sina dagar.

Inatt var andra natten som jag vaknar i panik och kallsvettas. Igårnatt berodde det på magsmärtor, inatt var det frossa. Saker som vanliga personer hanterar galant men med min panikångest blir det ett stort projekt.

Idag mår jag inte dåligt fysiskt men man blir så trött och less på det ibland att man bara vill gråta, och en sådan dag har jag idag.

Men jag brukar tänka en dag i taget. Och än så länge under de här 11 åren med ångest har jag överlevt.

Min storebror

Igår hade jag svårt att somna (som vanligt). När jag inte kan somna ligger jag alltid och tänker, vilket bara gör det värre. Men iaf igår kväll låg jag och tänkte på min storebror.
Det är mycket man inser nu när man blivit äldre hur mycket någon har betytt/betyder för en. Jag och Niclas(min bror) har bråkat precis som alla andra syskon gjorde men han har ändå alltid varit min bästa vän.

Jag har aldrig varit den personen som sover över hos andra. Jag kan vara borta hela nätter och umgås flera dygn i sträck, men när det kommer till att sova så gör jag helst det hemma i min egna säng. Men när vi var små så sov vi ibland hos mormor&morfar. Jag hade aldrig problem med det. Men nu när jag tänker efter så var det för att Niclas alltid var där. Minns en gång när vi skulle sova över i deras stuga och jag var riktigt mörkrädd. jag frågade om jag fick hålla Niclas i handen och klart fick jag det. Jag fick aldrig ett nej när jag frågade. han sträckte alltid ut handen. Kvittar hur mycket vi hade bråkat på kvällen så höll han mig i handen tills jag hade somnat.

Ett annat tillfälle när det är bra att ha en storebror är när man hamnar i trubbel. Där jag växte upp fanns olika gårdar(inte bondgårdar med en massa djur, utan gårdar med hus) På gården bakom oss bodde två tjejer som var bästa vänner. De hade vuxit upp tillsammans och alltid lekt med varandra. På gården framför vår gård var det två andra tjejer som alltid lekte med varandra. Men på min gård fanns bara killar. Helt klart är jag glad för det än idag för vi hade riktigt roligt meeeen...när vi skulle börja skolan så började jag med de här två tjejparen och jag fick aldrig vara med dem. Till och med deras föräldrar sa nej!!! hur sjukt är det?? men i alla fall, kaxig som jag var så skulle jag tvunget bråka med dem. En dag var dem ett helt gäng ute på en av gårdarna och det var då meningen att jag skulle få stryk. Lilla jag går in och kallar på min storebror och när han kommer ut rusar alla ungar iväg. Haha minns det så klart än idag. Då var det bra med en bror.

Då när man var liten förstod man inte hur mycket ett syskon verkligen betydde för en. Men idag när man har blivit lite äldre och klokare är man tacksam att man fick ett syskon.

De här har jag vuxit upp med. Bror Niclas, kusin Kristoffer, Jag, kusin Fredrik. Gammal bild med dålig kvalite.

Tillbaka igen, snäppet smartare.

Får väl dra igång och skriva på bloggen igen. Känns som mina Facebook inlägg blir allt längre och

Längre.

Som sagt, skolan är slut. Jag är redo att ta mig an världen. Det har gått tre dagar och jag är redan rastlös. Det var längesedan jag inte gjorde något. Blir nästan mer stressad över det än att ha fullt upp.

Efter att ha haft mardrömmar varje natt sen helgen så har jag bestämt mig för att försöka koppla ifrån hjärnan idag, lättare sagt än gjort.

Sitter och lyssnar på skivorna från Carribien. Pappa har alltid sköpt skivor när vi har varit ute och rest. Men nu när jag tänker efter så köpte han ingen skiva i Afrika. Helt förståeligt då de bodde på savannen med alla djur.

Nu ska jag ta tag i mig själv, dricka upp mitt te och göra vid mig nåt så när och träffa lojzan och lillen.

(Wilma fyller 1 år idag btw. Tiden går snabbt)