Vuxenlivet tar hårt på en. Inte bara att man ska stå på egna ben och ta hand om sig själv utan man ska ta rätt beslut här i livet. Det är du själv som har ansvar för din framtid och ditt välmående. Den senaste tiden har jag gjort ett antal drastiska förändringar i mitt liv och just nu känns det jobbigt men det blir bättre med tiden. Jag vet själv vad som blir bäst, man måste bara ge det tid.

Ibland känns livet orättvist. Men det kan alltid vara sämre tänker jag. Man ska vara lycklig för det man har. Men i vissa stunder är det svårt. Speciellt när man känner sig svag. Men man får gråta och vara svag. Det visar bara att man är stark men att man för stunden släpper allt och slappnar av.

Idag kände jag inte alls för att gå till jobb. Efter två konstiga nätter med mycket tankar (och tårar) så var jag ganska less på det mesta. Men när jag väl kom till jobb så hade Robert fixat min stereo i min bil och det första Paula säger när hon ser mig är "åh jag är så glad att du är här" sen blev min dag på topp igen.
Tänk att människor man bara känt någon månad kan få en att må så bra. De bryr sig. Vi pratar och skrattar. Det är så genuint. Älskar glada, öppna och ärliga människor.