Ny psykolog idag. In och ut hos psykologer sedan 2003 har gett mig så mycket kött på benen att jag har något att jobba med.
Hon öppnade mig totalt. Eller som hon säger. Du gör allt jobbet själv, jag finns bara här. Massa tårar kom det iaf. Mest för att jag insåg hur sjuk jag egentligen är...

Precis kommit hem från läkaren. En remis till psykiatri, uppföljning med IBS:en och nya tabletter. Långt kvar men ändå en början.

Erkännande

Så då var det berättat för chefen idag angående mina problem. Det klassas ju som en sjukdom och även om man inte kan hjälpa att man har det så skäms jag så oerhört. Konstigt? Hade jag varit blåslagen sp folk kunde se smärtan så blir det mer acceptabelt. Men det som inte syns finns inte verkar det som. Ja, vi får se hur det går. En del av mig gav upp idag iaf. Får se efter tisdag och när tabletterna börjar hjälpa hur jag ska ta tag i mitt liv framöver.

Usch denna väntan. Ca en vecka kvar till läkaren. Jag står knappt ut längre. Varit dålig hela natten (som vanligt) och nu ska man göra vid sig inför jobb när man mår skit. Jag orkar inte stå emot hjärnan längre. Kroppen är helt slut. Måste ha hjälp!

Underbart höstväder idag :) vaknade med ångesten men efter en kopp te och lite sol så känner jag mig mycket bättre. Vissa dagar är lättare än andra. Två dagar till sen är det helg. Det hjälpte nog till lite det också.
Jag och Ida letar ju efter vårt drömhus. Men vi vill ha det perfekta. Helst ett nybyggt och modernt. Men det är riktigt svårt. Så mycket som ska passa in. Lagom avstånd till staden, vännerna och familjen. Gärna en lagom storträdgård och gärna en öppenspis. Ja, det är mycket som ska passa in. Men nu har vi sprungit på att kanske bygga ett eget hus. De har lite olika projektet. Där man får en tomt och sen väljer man ett hus man vill ha och sen bygger dem det och så betalar man en klumpsumma för allt. Vi sparar och har oss och vi har kunnat höja vår summa och med lite mer sparande så hade vi nog kunnat bygga ett eget. Men för samma summa kan man få ett riktigt fint hus som redan är "klart" så det är svårt. Som sagt, svåra beslut. Inget man gör impulsivt precis.

Vuxenlivet tar hårt på en. Inte bara att man ska stå på egna ben och ta hand om sig själv utan man ska ta rätt beslut här i livet. Det är du själv som har ansvar för din framtid och ditt välmående. Den senaste tiden har jag gjort ett antal drastiska förändringar i mitt liv och just nu känns det jobbigt men det blir bättre med tiden. Jag vet själv vad som blir bäst, man måste bara ge det tid.

Ibland känns livet orättvist. Men det kan alltid vara sämre tänker jag. Man ska vara lycklig för det man har. Men i vissa stunder är det svårt. Speciellt när man känner sig svag. Men man får gråta och vara svag. Det visar bara att man är stark men att man för stunden släpper allt och slappnar av.

Idag kände jag inte alls för att gå till jobb. Efter två konstiga nätter med mycket tankar (och tårar) så var jag ganska less på det mesta. Men när jag väl kom till jobb så hade Robert fixat min stereo i min bil och det första Paula säger när hon ser mig är "åh jag är så glad att du är här" sen blev min dag på topp igen.
Tänk att människor man bara känt någon månad kan få en att må så bra. De bryr sig. Vi pratar och skrattar. Det är så genuint. Älskar glada, öppna och ärliga människor.

Läkaren den 25:e. En start...