Skulle börja skriva igen men det går sådär med det. Man tror man har tid men tid är något man har allt för lite av.

Sist jag skrev så skrev jag att jag mådde dåligt, och efter det rök jag på en dunder förkylning som slog ut mig helt. Mitt i mitt kvidande på soffan fick jag min mens vilket resulterade i en mensvärk från helvetet. Då hade man sett ljusare dagar.

Men sån tur var det bara något så litet och oskyldigt så jag kom ju på benen som vanligt igen när mitt imunförsvar hade bestämt sig att jag hade lidit nog.

Nu sitter jag hemma och väntar bla på att få svar från ett jobb och ett samtal att komma på intrevju till ett annat. Väntan är värst, den liksom gräver sig djupt in i ens psyke.

Ena dagen är man hur självsäker som helst. Man vet vad man kan och man vet att man är duktig på det. Dagen efter kan man känna sig helt misslykad och hopplös.

Jag har gått hemma en månad nu, sökt ca: 70 jobb. vilket har resulterat i 2 möjliga. Räkna ut oddsen själv ;)

Lågkonjuktur delux!

Så dåligt som jag mår nu över att gå hemma har jag nog aldrig mått innan. Man har tid att tänka sönder saker. Tid att gräva ner sig för småsaker.

Nej jag måste sysselsättas!

Klart man kan få andra skitjobb, men har jag nu hittat min väg och suttit i skolbänken för det här så ska jag ta mig fan ha det jobbet som jag så länge suktat efter.

Jag har liskom en dröm, en bild hur jag vill leva och hur det ser ut. Jobbet och karriären är det viktigaste för mig just nu. Jag vill lyckas och känna mig nöjd med mig själv.

Klättrar på väggarna med andra ord