Jag måste vara ovän med John Blund. Mina nätter är verkligen inte en dans på rosor.
Det tär verkligen på mig och min vardag blir inte lättare av att gå runt och må som en halvkass zombie.
Jag har börjat med en massa vitaminer för att se om de kan bidra till en mer harmonisk vardag. Än så länge inga resultat.
Ser man de barnen på UNICEF reklamen så skäms man av att sitta här hemma i soffan och klaga för minsta lilla.
Men smärtan är densamma även för en hypokondriker.



På torsdag döps världens finaste och jag är lite nervös, eller ganska nervös. Jag ska bära fram honom i kyrkan.
Jag är Louise evigt tacksam att jag får vara en sån stor del av hans liv.
Jag ska få stå där framma med Louise och Lennie när jag inte ens är med i Kyrkan eller döpt.
Det är bevis på kärlek. Även från kyrkans sida.
Enligt mig.

Sen är det Emsans födelsedag idag. 24 blir vi detta året. I mars är det min tur. Nu går det bara utför :)
Får hoppas hon får en underbar dag där bortom land och hav.