Känns lite som jag har gått in i en vägg. Känns inte så farligt längre. Antar att jag har vant mig. Men när det går emot mig så tar jag bara det som det kommer. Trodde jag aldrig om mig själv. Har alltid hållt ett jävla liv om saker och ting som aldrig har blivit som jag har velat.

Okej nu ska jag inte ta i. Jag har fortfarande ett jädrans humör. Men kan nog hantera mer nu att saker och ting inte alltid blir som man vill. Man kan oftast komma i närheten av det man vill på ett eller annat sätt, man får bara ta andra vägar.

Nu sitter jag ett år senare med lägenhet, utbildning(snart) och om 20 dagar börjar vardagen.

Det tog ett år men nu är jag/vi här ändå. Så det går. Måste bara ha tålamod. Som jag verkligen inte har annars men som sagt. Har väl vant mig att ibland är vägen lite längre än man tror.

Detta kommer jag säkert få äta upp :P