Vart går vägen

Jag har så mycket i tankarna men sen när jag kommer in här och får upp den blanka sidan så kan jag inte börja. Samma problem alltid.
Fin början det blev?

Iaf så går livet på som vanligt. Kanske ska ta ett steg i livet. Äntligen? Ibland har jag sån driv kraft och ibland vill jag bara lägga mig ner. Just nu känner jag att jag måste vakna upp.
Förr tänkte jag att jag inte hade orkat sätta mig in i ett fast liv. Men jag vill ta ett steg. Känns bättre när man har någon att ta det med. Man kan alltid förändra. Jag orkar inte att hela tiden tänka "sen när jag har pluggat...sen när jag har ett annat jobb... sen när jag gjort vad jag ska...då ska jag."
Nej, jag gör det jag vill nu. Går det inte så går det inte. Då får man bara gå tillbaka igen, eller göra något annat. Men då har man försökt iaf. Och förhoppningsvis lärt sig något av det på vägen.
Dags för Sofie att växa upp kanske?
Ångest blandat med lycka, vilken häxblandning :)

Kanske blir det tillökning till familjen i sommar oxå.. Om Ida får bestämma.
(Nej vi ska inte gifta oss eller ha barn) En liten Valp kanske?
Samma sak där. "Hur ska ni kunna ha hund? tänk om ni gör slut? tänk om ni ska resa bort?" Seriöst,. vi lever på 20-talet. Gör vi slut får vi ha delad vårdnad el något. Reser vi har vi en hel hög med nära människor som hade passat den. Hunden blir inte mindre älskad för det. Den kommer ändå ha det bättre än vad många barn har i samhället nu för tiden. Vill man så kan man. Så är det helt enkelt.
Man vet aldrig när den dagen kommer då man får reda på att man inte har så många dagar till. Om man ens får en varning innan?
Så mycket frågetecken. Dags att göra lite Utropstecken ist.

Det kan ju bara gå åt helvete :)